Politiken idag går i stort ut på att elever med särskilda behov ska gå ”integrerat” i skolan, dvs i en ”vanlig” klass. Det är en politik med hög ambition. För om det ska vara möjligt att låta alla elever få sina behov tillgodosedda i alla klassrum behöver stora delar av Sveriges skolutrymmen byggas om. De allra flesta av Sveriges lärare och skolledare behöver också kompetensutveckling om det ska vara genomförbart. Det faktum att av 50 gymnasieelever med hörselskada har bara 7 ett åtgärdsprogram i Stockholm idag visar att kunskapen om funktionsnedsättning är alldeles för låg långt upp i förvaltningen också. Samt bland politikerna.

Men nu är det inte bara politiker som vill ha ”integrerade” klasser. De flesta föräldrar till barn med funktionsnedsättning väljer också att placera sitt barn i sådana klasser. Föräldrar vill inte ha sina barn i särskilda skolor. De kommer själva ihåg hur man pratade om ”specialklassen” när de var unga själv. Orsaken spelar mindre roll. Politiker och föräldrar verkar vilja ungefär samma sak. Så långt så gott.

Det gör också att det är högst sannolikt att varje lärare under sitt yrkesverksamma liv kommer att undervisa elever med funktionsnedsättning. Trots påtryckningar från intresseorganisationer, skolverket och skolinspektionen väljer Björklund och alliansen ändå inte att inkludera funktionshinderkunskap som ett obligatoriskt moment i sitt förslag till lärarutbildning. Idag debatteras propositionen ”Bäst i klassen” i Riksdagen. Det är tydligt, med Björklunds skolpolitik att det bara är vissa som ska bli bäst. Andra får nöja sig med att inte utveckla sina kunskaper och sina färdigheter lika mycket. Några får inte chansen att tänja sina gränser.

Eller som Unga Hörselskadade själv uttrycker det; Vi får en lärarutbildning som strider mot två konventioner, både mot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt mot FN:s konvention om barnets rättigheter. Grattis Sverige!

/Per

Läs mer: Skolverket, DN, DN2, Mats Pertoft, Rödgrönt

Peter Eriksson släpper kokbok!

CUF missuppfattar SFI. Det känns otroligt att komma fram till ståndpunkten att lägga ned Svenska För Invandrare med det enda underlaget att lära sig ”På midsommar äter vi sill” är onödigt. Om Magnus Andersson och CUF hade gjort sitt jobb hade de sett hur SFI-undervisningen i exempelvis Söderort i Stockholm är nära kopplat till arbetslivet. Olika individer med olika förmåga och förkunskaper behöver olika undervisningen. Det finns idag flera olika grupper och nivåer av just den anledningen. Ett slag i luften från Centerns ungdomsförbund.

Sedan är jag första att hålla med om att det finns brister i dagens SFI. Men de handlar om andra saker. Att det kommer nya elever till klasserna varannan vecka, att klasserna är för stora, att individanpassningen med eget arbete vs. handledning inte funkar som det sa överallt och att det är svårt att kombinera med jobb, familj eller andra studier.

SFI är en utbildning. Den sa vara nära kopplad till arbetsmarknaden, men SFI är inte en arbetsmarknadsåtgärd. Det är också en avgörande faktor för att vara en aktiv samhällsmedborgare, en förälder, eller en god granne i ett interkulturellt Sverige. Därför ska ansvaret för SFI i Stockholm också flyttas tillbaka till Utbildningsförvaltningen, där pedagogisk verksamhet hör hemma, istället för idag där den är sorterad under arbetsmarknads- och socialtjänst.

/Per

Läs mer: CUF på politikebloggen

Bristerna i skolan är allvarliga för elever med syn- eller hörselskada. Alla elever som är i behov av särskilt stöd har rätt till ett åtgärdsprogram, men bara 5 av 184 elever med synskada i grundskolan har detta. Av 50 gymnasieelever med hörselskada har bara 7 ett åtgärdsprogram. Det framgår av stadens elevhälsorapport (2008/2009).

Det verkar som om okunskapen är stor. Ett åtgärdsprogram behöver inte vara krångligt att upprätta, och det är viktigt att eleven är delaktig i planeringen, säger Per Olsson (MP), utbildningsnämnden.

I en skrivelse till utbildningsnämnden kräver Miljöpartiet de Gröna att åtgärdsprogram ska upprättas för alla som har rätt till det. Utbildning och information behöver utvecklas och spridas.

Det behövs ett betydligt mer inkluderande arbetssätt i skolan, inte minst för elever med funktionsnedsättning, säger Stefan Nilsson (MP), gruppledare.

MP.se

Vi vill införa ett traineeprogram i välfärdssektorn. Det behöver också satsas mer på yrkesutbildningar och lärlingsplatser. Fler högskoleutbildningar ska erbjuda praktik på företag och myndigheter som en del av utbildningsprogrammet.Barn har rätt att i skolan få de verktyg som de behöver med sig ut i livet. Föräldrar och barn ska ha goda möjligheter att påverka undervisningen och kunna välja en pedagogik som passar varje barn. Alla barn måste bli sedda och få tid med vuxna i skola och förskola. Vi vill värna mångfalden av skolor, pedagogik och utbildningsinriktningar. Vi vill stärka elevdemokratin och satsa på elevhälsovården.

Det är bra, men kan bli än bättre. Jag ser fram emot kongressen!

//Per

Läs mer om De grönas valmanifest här: DN1, DN2, Aftonbladet, SvD och såklart på MP.se

Idag i Kvällsposten skriver min kollega i utbildningsnämnden i Malmö om den ökade övervakningen i skolorna där.

Jag har tidigare uttalat mig om situationen i Stockholm.

//Per

>

Mats Björnsson, ämnesråd på Utbildningsdepartementet, skriver intressant om nationell och internationell utvärdering av skolan.

PISA infördes inte bara vid ett millennieskifte utan markerade också tror jag ett visst skifte i den faktiska styrningen av den nationella skolan. Politiskt finns i de allra flesta länder ett stort intresse för dessa studier. Ett 80-tal länder är med i diskussionerna om nästa våg av PISA. Det syns fylla ett behov av dramatik, av att få upp debatt om skolan, av siffror och rangordningstabeller att förhålla sig till och med vars stöd man kan skapa nya politiska agendor

Läs hela hans artikel här.

//Per

>Fick mejl idag av representanter från flera av Sveriges funktionshinderorganisationer som uppmärksammade mig på en viktig debattartikel i GP. Det är välskrivet och oerhört angeläget. Nedan är ett utdrag:

”Det ohållbara förslag till ny lärarutbildning som nu presenteras gör att landets utexaminerade lärare inte heller i framtiden kommer att ha tillräckligt med kunskaper för att kunna möta elever med funktionsnedsättning i undervisningen. Trots anmärkningar från flera håll nämns ingenting om en obligatorisk kurs i funktionshinderkunskap för lärarstudenterna i utbildningsdepartementets förslag… De flesta föräldrar till barn med funktionsnedsättning väljer idag att placera sitt barn i integrerad klass. Därför är det högst sannolikt att varje lärare under sitt yrkesverksamma liv kommer att undervisa elever med funktionsnedsättning. Ändå förbereder inte dagens lärarutbildning för detta och med bristerna i den nya propositionen kommer inte heller framtidens lärarutbildning göra det… I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning erkänns rätten till utbildning, utan diskriminering och på lika villkor, för personer med funktionsnedsättning. För att detta ska bli verklighet måste pedagogers kompetens att möta och undervisa elever med olika funktionsnedsättning framhållas… Det är i högsta grad viktigt att lärarna, som ska ge våra barn verktyg för livet, har utbildning i hur man ska upptäcka behov samt bemöta, undervisa och kommunicera med barn med funktionsnedsättning… Om Riksdagen väljer att rösta igenom Bäst i klassen så bryter man mot flera antagna konventioner, förbiser personer med funktionsnedsättning och vinkar adjö till parollen en ”En skola för alla”. Öka istället lärarnas kunskaper och ge dem och oss en lärarutbildning som är vad namnet lovar – bäst i klassen.”

Artikeln och mejlet är undertecknat av Julia Willig, ordförande Unga hörselskadade, Victoria Öjefors, ordförande Unga Synskadade, Helena Christoffersson, ordförande Dövblind Ungdom, Tiina Nummi-Södergren, ordförande Synskadades Riksförbund, Helena Svensson, språkrör Förbundet Unga Rörelsehindrade, Linda Eriksson, vice ordförande Förbundet Sveriges Dövblinda, Bengt-Erik Johansson, förbundsordförande Dyslexiförbundet (FMLS), Johan Steirud, ordförande Unga RBU-are, Jan Carlsson, ordförande Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn (DHB) samt Henrik Sundqvist, ordförande Sveriges Dövas Ungdomsförbund

Jag hoppas att Riksdagens ledamöter lyssnar till en sådan stark grupp av Sveriges ungdomsförbund tillsammans med en rad andra funktionshinderorganisationer. I Stockholms Stad ska jag göra vad jag kan för att skapa en skola som verkligen är för alla. Vi har långt kvar.

//Per

>I veckan har vi fått ta del av en revisionsrapport om hur Stockholms stad hanterar sitt kommunala uppföljningsansvar. Som väntat finns det en hel del brister.

Det kommunala uppföljningsansvaret återfinns i skollagen. Skollagen säger att (18 §) en hemkommun skall löpande hålla sig informerad om hur de ungdomar i kommunen som fullgjort sin skolplikt men som inte fyllt 20 år är sysselsatta, i syfte att kunna erbjuda dem lämpliga individuella åtgärder.

Det är problematiskt att denna bestämmelse återfinns i skollagen då det bara är delar av sammanhanget som härrör till skolan. Mycket bättre hade varit att skriva in detta i kommunallagen. Insatser behövs nämligen från flera håll för att motivera unga att ta del av antingen studier, jobb eller annan sysselsättning.

Revisionsrapporten som vi fått ta del av pekar ut flera allvarliga brister. Ansvaret i staden för de ungdomar som är föremål för det kommunala uppföljningsansvaret är otydligt och samordningen bristfällig. En tydlig ansvarsfördelning mellan olika nämnder i staden måste göras och en mer samordnande instans måste till. Det räcker dock inte bara med att de olika nämnderna samordnar sig. Det är viktigt att ungdomarna har en och inte flera olika kontaktytor till sysselsättning.

Utbildningsnämnden har bara sett som sitt uppdrag att erbjuda utbildning till de unga som kommer i fråga för uppföljningsansvaret. Det är inte en tillräcklig åtgärd inom ramen för kommunens uppföljningsansvar. Utbildningsnämndens gymnasiesluss fungerar tillfredsställande, men bör inte vara samordnande instans för det kommunala uppföljningsansvaret som är bredare än bara utbildning och studier. Det rör också annan sysselsättning, fritid och frågor kring social inkludering.

Alla unga som kommer ifråga för det kommunala uppföljningsansvaret har samma rätt till stöd från kommunen. Det ska inte spela någon roll vilken stadsdel man bor i. Stadsdelarnas ansvar måste förtydligas och det uppföljningsansvaret måste kopplas till tydliga mål i kommunens övergripande verksamhet och budget.

Berörda fack- och stadsdelsnämnder behöver mer kunskap och utbildning om det kommunala uppföljningsansvaret och läget för berörda unga i Stockholms stad. Staden kan här lära mycket av sig själv. Det är anmärkningsvärt att den starka centralisering som den borgerliga majoriteten processat fram inom staden inte i större utsträckning har lett till en större spridning av fungerande exempel.

I sammanhanget måste det sägas att det kommunala uppföljningsansvaret börjar redan i grundskolan. Om fler lämnar grundskolan med behörighet, självkänsla, social förmåga och motivation kommer allt färre bli föremål för det kommunala uppföljningsansvaret. En satsning på studie- och yrkesvägledning är också viktig i det här sammanhanget. Detta faller inom utbildningsnämndens ansvar.

Nu behövs det ett tydligt politiskt beslut i kommunstyrelse och fullmäktige som skapar en bra förutsättning för att fullfölja det formella uppföljningsansvaret. Det ska följas av utbildningsinsatser eftersom personalen, de människor som hanterar dessa frågor, deras förhållningssätt är av stor betydelse om verksamheten är framgångsrik eller ej. Tyvärr saknas förslag på detta i majoritetens verksamhetsplan och budget för Stockholm.

//Per

>

Endast 42% av eleverna i år 9 är nöjda med arbetsron i skolan. Det innebär att mer än hälften av Stockholms niondeklassare upplever sin skoldag som stökig. Samtidigt ökar skolket i Stockholms skolor. Den sammanlagda frånvaron rapporteras till 14,2%. Vissa skolor har närmare 50% frånvaro.

Skolinspektionen publicerade nyligen en rapport som visade att många skolors problem med mobbing och trakasserier beror på för få vuxna i verksamheterna, och att eleverna inte involveras i värdegrundsarbetet. Det visar att folkpartiets sätt att lösa ”ordningsproblem” inte fungerar.

Snarare behövs en förstärkt satsning på dialog, elevdemokrati och värdegrundsarbete. Folkpartiets nedskärningar i skolorna som har orsakat en brist på personal. Särskilt kuratorer, psykologer och skolsköterskor saknas i skolorna.

Miljöpartiets politik ger ökat fokus där folkpartiet bara ger fler brister. Skolan är värd bättre.

Läs hela MP:s pressmeddelande här.

/Per