Politiken idag går i stort ut på att elever med särskilda behov ska gå ”integrerat” i skolan, dvs i en ”vanlig” klass. Det är en politik med hög ambition. För om det ska vara möjligt att låta alla elever få sina behov tillgodosedda i alla klassrum behöver stora delar av Sveriges skolutrymmen byggas om. De allra flesta av Sveriges lärare och skolledare behöver också kompetensutveckling om det ska vara genomförbart. Det faktum att av 50 gymnasieelever med hörselskada har bara 7 ett åtgärdsprogram i Stockholm idag visar att kunskapen om funktionsnedsättning är alldeles för låg långt upp i förvaltningen också. Samt bland politikerna.

Men nu är det inte bara politiker som vill ha ”integrerade” klasser. De flesta föräldrar till barn med funktionsnedsättning väljer också att placera sitt barn i sådana klasser. Föräldrar vill inte ha sina barn i särskilda skolor. De kommer själva ihåg hur man pratade om ”specialklassen” när de var unga själv. Orsaken spelar mindre roll. Politiker och föräldrar verkar vilja ungefär samma sak. Så långt så gott.

Det gör också att det är högst sannolikt att varje lärare under sitt yrkesverksamma liv kommer att undervisa elever med funktionsnedsättning. Trots påtryckningar från intresseorganisationer, skolverket och skolinspektionen väljer Björklund och alliansen ändå inte att inkludera funktionshinderkunskap som ett obligatoriskt moment i sitt förslag till lärarutbildning. Idag debatteras propositionen ”Bäst i klassen” i Riksdagen. Det är tydligt, med Björklunds skolpolitik att det bara är vissa som ska bli bäst. Andra får nöja sig med att inte utveckla sina kunskaper och sina färdigheter lika mycket. Några får inte chansen att tänja sina gränser.

Eller som Unga Hörselskadade själv uttrycker det; Vi får en lärarutbildning som strider mot två konventioner, både mot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt mot FN:s konvention om barnets rättigheter. Grattis Sverige!

/Per

Läs mer: Skolverket, DN, DN2, Mats Pertoft, Rödgrönt